October | 2012 | SELLING ENGLAND

http://obladoo.se/blog/musik/2012/10/22/selling-england/

“Selling England från Västerås fokuserar på de eror av Genesis som de största fansen håller varmast om hjärtat. Den när både Peter Gabriel och Steve Hackett fortfarande var kvar i bandet – och en kort period då Gabriel hade lämnat bandet men de fortfarande höll den progressiva fanan högt. I går spelade Selling England på Bryggarsalen i Stockholm.

Den som läst mig ett tag vet att jag brukar referera till tidiga Genesis som ”mina Beatles”.

De som betyder mest. De vars musik jag lyssnat mest på. Den musik som gett mig flest stora upplevelser.

På sätt och vis är det därför alltid ett vågspel att gå och se ett band som spelar ens absoluta favoritmusik. För om de misslyckas blir man extra ledsen. De rykten som föregick detta band sa dock att de gjorde det hela med kärlek och kunskap.

Det stämde.

Visst fanns några skavanker. Alla kraftfulla partier spelades med imponerande driv, men musikerna blev ibland rytmiskt svajiga under de softa akustiska partierna. Förmodligen handlade det främst om dålig medhörning på scenen, för dessa delar är inte tekniskt svårare än den övriga musiken, men hör man inte varandra ordentligt under dessa stunder blir det nästan omöjligt.

Som helhet var de dock fantastiska på att återskapa denna svårspelade, dynamiska musik.

Vi fick verkligen det bästa ur repertoaren från denna era, exempelvis The Cinema Show, Firth of Fifth, Watcher of the Skies, Los Endos, de bästa bitarna av The Lamb Lies Down On Broadway och – som extranummer – HELA Supper’s Ready.

De väjde med andra ord inte för något. Inte undra på att den stora publiken (jag har aldrig sett Bryggarsalen så full av folk) lämnade lokalen med breda leenden efter att än en gång ha blivit tagna till ”the new Jerusalem”, med gåshuden som ett brev på posten (på den tiden då det svenska postsystemet var pålitligt, alltså).

Förutom det musikaliska hade bandet det där lilla extra som även skilde Genesis ursprungliga frontman från alltför många progband; självdistans.

Frontmannen Kent Ihrén var en naturlig humorist, någonstans mellan Peter Gabriels abstrakta absurdism och Phil Collins lite mer jordnära spelevink-attityd. Stor närvaro, publikkontakt och klädbyten á la Gabriel. Hans röst passade utan att för den skull vara parodiskt lik förlagan. Att han sedan kunde hantera det andra trumsetet och en del flöjthärmande klaviaturer var grädden på mose. Även om det blev några blatanta ”bum notes”” under de sistnämnda partierna.

Mattias Risberg på allehanda keyboards – inklusive en riktig Mellotron – och akustisk gitarr, var ett fantastiskt nyförvärv och en imponerande originaltrogen Tony Banks. Speciellt under de mest intrikata solopartierna där han var tvungen att kasta sig mellan olika keyboards.

Olof Sterge på bas, gitarr, baspedaler och sång och gitarristen Tobbe Keijser på gitarr och sång gjorde också sina jobb till belåtenhet.

Den sistnämnde hördes dock svära högt när fingrarna inte gjorde som han ville under det knepiska solostycket Horizons. Och hans något mer ”moderna” sound ibland gav exempel på hur svårt det är att återskapa Steve Hacketts karakteristiskt kvidande toner. Detta var dock inget som störde.

Största utropstecknet var i mitt tycke, trumslagaren och sångaren Lasse ”Bernton” Lennartson, vars pondus och driv låg närmare naturbarnet Phil Collins än trummisen i självaste The Musical Box från Kanada – tributbandet som ju faktiskt gör detta på heltid.

Diabilderna och de egenproducerade filmerna var enkla, men uppfinningsrika. Detta bidrog på något sätt till den kreativa gör-det-själv-känslan som förmodligen präglade Genesis själva innan de slog igenom brett.

Närmast kan bandet ses i Örebro 4 november och dess egen hemstad Västerås 17 november.

Om du gillar tidiga Genesis bör du inte missa dem.”

Anders Lundquist
anders@obladoo.se